Nu har jag läst boken ”Allt jag inte kan säga” av Emilie Pine. En liten bok med mycket innehåll kring svåra upplevelser och tillstånd i en ung människas liv. Intervjun i Babel gav en väldigt heltäckande bild av innehållet. Så jag blev lite besviken faktiskt, boken gav inte så mkt mer. Ganska slätstruken. Förundrad över att den fått pris. Eller jo.....Det som fängslade och fångade mig mest var det mer reflekterande små inslagen. Fast de var ganska få- Emilie hade velar skona sin mamma från all oro, hon skymtade mammans omsorg men stötte den ifrån sig. Emilie var inte värd bättre, i sina egna ögon. ”Jag tog skada men klarade mig” och det fanns bättre både dagar och nätter men det var nödvändigt berätta om dessa 8 år av hårt och destruktivt leverne för att gå vidare. För att återta vissa delar av sig själv och våga berätta både för oss men också för sig själv- ” ..för att jag ska kunna känna mig närvarande i mitt liv”. Emelie talar till, skriver för och tröstar sitt yngre jag.